De första i området som fick gå i skolan, de är unga vuxna nu.
– Jag var över tio år, minns Sakhao.
– Gammal nog att gå långt själv. Vi var fyra från min by och två från grannbyn. Då fanns det ingen väg till byn. Det tog två dagar att gå hit.

Hur kom det sig att du gick till skolan?
– Det var våra föräldrar som skickade oss. De tyckte att vi behövde kunna räkna och läsa.

Vad tjänade du på att gå i skolan?
– Jag kan läsa och skriva i dag. Det kan inte mina föräldrar. Jag är en av de få i min generation som kan ta ett jobb. Jag kan lära mig nya saker eftersom jag kan läsa.

I dag är Sakhao anställd av Erikshjälpens partner i Laos som en av de få som talar det lokala språket. Han är del av ett team som stödjer utbildning bland minoritetsgrupper. Och Sakhaos son går i klass tre tillsammans med alla andra barn i byn.

I slutet av förra året var jag några dagar med barn i norra Laos där Erikshjälpen arbetar med byutveckling. Det handlar om utbildning, hälsa, försörjning och om att stärka byarnas egna strukturer. Rent vatten är ett konkret exempel på insatser. Att odla kardemumma i stället för opium är en annan del i den utveckling som nu tagit fart.

Det projekt Erikshjälpen är med och driver innehåller stöd till de ekonomiskt mest utsatta barnen. Här måste alla familjer leverera ett antal säckar ris till skolan. Det utgör en del av lärarlönen som för övrigt faktiskt inte går att leva på. Men detta påverkar de familjer som inte har några säckar med ris att lämna. Då kanske man inte kan gå i skolan.

I mina samtal med barn beskriver de sin vardag och vad de gör. Barn i tolv- till fjortonårsåldern beskriver att de bor i andra byar men att de, nu när de går i secondary school, måste bo hemifrån. De går hem varannan helg. Då fiskar de, samlar frukt och grönsaker och skaffar pengar så att de ska klara en ny period hemifrån. Det här tog alla barn upp som en del av vardagen.

En del barn berättade att de längtar hem och andra att de har det så kul med alla kompisar under veckan. Det som tog tag i mig mest var den genomgående stressen barnen upplevde för att få mat för dagen.

Jag imponerades av att det alltid var någon liten blomma i vägkanten som de plockade när vi var på väg genom skogen. Den skulle ätas till lunchen. Barnen här har en stor medvetenhet om ätliga växter och rötter. Julstjärna är bra i salladen. Jag har provat. Varje elev på skolan hade även en liten odlingslott. Så duktiga de är, tänkte jag.

Men i samtalet med barnen förstår jag att kunskapen om växterna är ett resultat av att alltid behöva skaffa mat. Undrar hur det påverkar resultaten i skolan.

Jag tänker på Sakhao igen. Han är en av få i sin by som är anställd av någon annan. Familjens risodling finns förstås kvar. Men han har fler möjligheter. Det tror jag att de barn jag pratat med också kommer att ha när de är klara i skolan.

Andreas Hallman

Andreas Hallman

Informatör Rafiki at Erikshjälpen
Jobbar med att ge barn i Sverige en chans att upptäcka andra barns verklighet. Skriver material som passar i kommunikationsprogrammet Rafiki. Har även en del andra uppdrag men allt går ut på att förstå och komma närmre andra människor. Utbildning är ett yrke och en hobby, aktiviteter med barn upptar även fritiden. Andreas hemliga last är julgranskulor.
Andreas Hallman

Latest posts by Andreas Hallman (see all)