Vitryssland

Tio nyfikna blickar riktar sig mot mig. Det är min tur att presentera mig, berätta vem jag är och varför jag är där.

Jag befinner mig på en sluten institution för pojkar i åldrarna 11-18 år. Det är en stor och grå byggnad med många kala utrymmen. Byggnaden är omringad av murar, stängsel, vakter och alla dörrar är låsta. Här placeras pojkar som begått någon typ av brott. Det vanligaste är mindre stölder och ofta finns alkohol eller droger med i bilden. Familjesituationen är ofta komplicerad. Institutionen ligger i anslutning till ett mindre samhälle som heter Krivichi, ca 12 mil från Minsk i Vitryssland. I landet finns det totalt fyra slutna institutioner och ofta saknas meningsfull vård och hjälp till ungdomar att klara återgången till samhället efter avslutat ”straff”.

I Vitryssland finns det flera myndigheter som har i sitt uppdrag att arbeta med ungdomar som hamnat i konflikt med lagen. Ett stort ansvar ligger på skolan men i landet finns även social-pedagogiska center (liknande vår socialtjänst). Till detta tillkommer sedan de slutna institutionerna där pojkar och flickor kan placeras i upp till två år. I dagsläget finns det ingen tydlig samordning eller kommunikation mellan dessa myndigheter. På varje instans får man därför ofta börja om från början med varje ungdom utan att veta vad som gjorts tidigare och vad som kommer att göras efter. Varje myndighet jobbar isolerat kring sina aktiviteter.

Tillsammans med organisationen World Without Borders arbetar vi med att förbättra situationen för barnen under tiden de befinner sig på institutionerna men även att skapa en bättre samordning mellan ansvariga myndigheter. Detta för att säkerställa en tydligare vårdkedja för barnen och att de inte bara ska slussas mellan olika myndigheter utan att få en tydligare kontaktperson kopplad till sig. För att göra detta arrangeras koordineringsmöten och utbildningar för inblandade personer på de olika myndigheterna. Det pågår också ett arbete med att starta upp det första utslussningsboendet i landet där ungdomar som har omkring 6 månader kvar på institutionen ska få viktig träning i att komma tillbaka till det vanliga livet igen. Det kan handla om praktiska saker som att lära sig handla, tvätta och städa men även olika typer av samtalsstöd.

Killarna lämnar det lilla rummet där vi suttit och pratat. Dags för lektion och dags för oss att lämna Krivichi. Det är med blandade känslor som jag går tillbaka till bilen. Jag känner mig illa berörd över att pojkarna är inlåsta här. De är varken farliga för sig själv eller andra utan det är ofta mindre brott som gjort att de hamnat här. Men samtidigt känner jag mig hoppfull. Personalen här är villiga att ändra sitt arbetssätt och myndigheter är tydligt involverade i processen. Då finns det också möjligt att skapa en förändring för de här barnen, både nu men även på långsikt!

Foto: Josefine Antonsson

Jessica Albertson

Jessica Albertson

Programkoordinator Europa at Erikshjälpen
Jobbar som programkoordinator för Erikshjälpens projekt i Östeuropa. Älskar att se sig om i världen, säger aldrig nej till en fika, gör tappra försök med löpningen och är väldigt morgontrött.
Jessica Albertson

Latest posts by Jessica Albertson (see all)