– Hur en film om folkmordet får mig att se de svenska fotspåren i folkmordets Kambodja

I ett hörn av marknaden står några fruktförsäljare. Det är kvinnor och män med vida korgar fyllda med ananas. Med stora macheteknivar hackar de vant upp frukterna och lägger i påsar. I en annan påse får kunden salt och chiliflingor att doppa fruktbitarna i. Det söta och det sura får balans när något tillsätts som biter och bränner.

Kanske kan också det här inlägget tjäna till att strö lite chili och salt på hur vi oftast tänker kring det där med att vilja hjälpa människor – och hur fel det ändå kan gå.

Den kambodjanska befolkningen är mycket ung. Uppemot 65 procent är trettio år eller yngre. Folkmordet på 70-talet skördade här två till tre miljoner människoliv och lämnade de som överlevde med livslånga trauman. Det är påtagligt att en hel generation saknas. Fram till 90-talet var Kambodja ett ganska isolerat land. Då började bidrag och hjälp komma från västvärlden inklusive Sverige.

Filmen First they killed my father, om röda khmererna och det folkmord de gjorde sig skyldiga till, blev tillgänglig under hösten både på nätet och på kambodjansk bio. Detta är ett folkmord som ganska många i västvärlden har ganska liten kunskap om. Boken med samma namn skrevs av Loung Ung år 2000. Hon fick chansen att publicera den i USA, inte i Kambodja. En del säger att Kambodja inte är en läskultur, så att utveckla en bok till film som alla kan se är stort. I västvärlden får röda khmerernas folkmord inte på långa vägar samma uppmärksamhet i exempelvis gymnasieundervisning som till exempel förintelsen under andra världskriget.

Filmen handlar om utvecklingen av krig och folkmordet i 70-talet.  Det skildrar utifrån barnets perspektiv hur röda khmererna tog makten och hur livet för befolkningen kom att styra över mot tystnad och svält. Från att dansa som barn till att träna som barnsoldat med att bära vapen och förbereda sig för krig. Likt barnet i filmen förstår vi i publiken inte heller vad som händer. Vi följer med och ser hur hoppet försvinner och hur fokus hamnar på överlevnad.

Efter filmen bestämde jag mig för att besöka folkmordsmuseet Tuol Sleng, den gamla skolan som blev fängelse och en plats för tortyr och mord. Jag ville se omfattningen av folkmordet.  Jag vandrade genom rum av ondska. Ett fick mig att skaka. Ljudet av mina skor ekade i klassrum som under folkmordet förvandlades från att vara en plats för barndom och lärande till en symbol för den nya regimen och den död som den förde med sig.

Över 17 000 människor sändes till Toul Sleng. Sju överlevde.

Men jag blev chockad då jag hörde om de svenskar som hade samröre med röda khmererna. Sverige har än i dag rykte om sig att vara ett land som ger pengar. De flesta jag möter som jobbar inom biståndsarbete i Kambodja kan nämna flera svenska organisationer och också SIDA som  bidrar till utveckling.

Att Sverige bidrar ekonomiskt till museet är inget konstigt i sig. Det som förvånar mig är att pengar verkar ha getts av en särskild anledning.  Det var mitt under kalla kriget när röda khmererna tog makten. Kapitalism mot kommunism. Vissa politiska grupper i  västvärlden tyckte sig i röda khmererna se ett exempel på en lyckad kommunistisk revolution.  Det fanns ju faktiskt en svensk förening som heter Sweden-Kampuchea Friendship Association som bidrog till att sprida positiv, men felaktig, information om röda khmererna. Svenskar från denna organisation berättade för västvärlden att röda khmererna inte alls var våldsamma och att det inte handlade om något folkmord.

Sweden-Kampuchea Friendship Association besökte röda khmerernas ledare Pol Pot 1978, mitt under pågående folkmord. Väl hemma i Sverige igen berättade de att kambodjanska flyktingar for med osanning om regimen. Något folkmord var det inte tal om, bara krig och utveckling. Kambodja var ett bra kommunistiskt land, inte ett land som fängslade och dödade sina människor, även barn. Deras propaganda hade dödliga konsekvenser.

Och visst spelade dessa svenskars utsagor en roll i hur konflikterna under röda khmererna speglades i omvärlden, både under pågående folkmord och efteråt. Deras stöd har nämnts som en av anledningarna till att Pol Pot kunde sitta kvar i FN, även flera år efter folkmordet.

Jag går vidare i museet. Jag ser de trånga cellerna där folk kedjades vid golvet. Vi besökare säger om och om igen att något sådant här aldrig skulle kunna hända hemma. Jag ser bilderna av barn och vuxna. Män och kvinnor. De sitter med siffror på sina svarta tröjor. Alla har håret likadant för att individualiteten ska suddas ut. Alla ska vara lika, utan kön och utan namn.

Historia blir en del av framtiden. Vi använder den för att förstå människor och kulturer. När mannen som kör motorcykeltaxi eller kvinnan som säljer frukt till mig vinkar ser jag inget trauma i dem eller vad de måste ha upplevt. Det jag ser är en daglig kamp för överlevnad i ett land där de ekonomiska ojämlikheterna är stora. Där barn tvingas betala sina lärare för hjälp och stöd som vi skulle ta för givet.

Biståndsarbete och aktivism för mänskliga rättigheter är komplicerat när vi navigerar i de här olika situationerna med en förhoppning om att kunna vara med och bidra. Jag befinner mig bara i landet en kort tid. Precis som medlemmarna i Sweden Kampuchea Friendship Association besöker jag också bara landet som hastigast. Vad förstod de och vad har jag förstått?

I Phnom Penh finns skyltar som säger att Sverige bidragit till en utställning. Kunskapen och historien blir tydlig i de små rummen på Toul Sleng. Men det finns ingen utställning i Stockholm eller Göteborg om Sweden-Kampuchea Friendship Association. Kanske borde också vi granska oss själva och vår egen historia lite mer. Titta inåt för att se vad vi hittar där.

Se gärna filmen. Läs. Tänk. Kritisera. Andra, men också oss själva.

Caitlin McEvoy, praktikant på Erikshjälpens regionkontor i Kambodja

 Fotnot:
*Det var år 1978 som en svensk delegation med bland andra författaren och debattören Jan Myrdal samt Gunnar Bergström, då ordförande i Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea, reste till Kambodja. Året därpå konstaterade dock Gunnar Bergström att den bild han hade fått av Kambodja inte stämde. Han ska också ha bett om ursäkt för detta.

Praktikanter

Erikshjälpens praktikanter beskriver sina resor och erfarenheter från olika delar av världen.

Latest posts by Praktikanter (see all)