Jag ligger i sängen. Det är morgon och det svalkar skönt från balkongdörren som lämnades på glänt igår kväll. Trots att jag fortfarande befinner mig mellan sömn och vakenhet, mellan dröm och verklighet, uppfattar jag ändå det dova slamret av porslin från köket. Kaffekoppar, fat och skålar för morgonens flingor och fil.

Visst händer det något med kroppen av det ljudet. Det blir lite lättare att sätta fötterna i golvet och göra morgon. Förväntan. Å, vad gott det blir med kaffe nu. Det kommer att smaka riktigt gott.

För några år sedan, vid den förra riktigt allvarliga torkan och svältkatastrofen på Afrikas horn, reste jag för Erikshjälpen utmed Tanafloden i nordöstra Kenya. Där mötte jag familjer som hade drabbats mycket hårt. Merparten av den boskap som folket här brukade leva av hade dött i jakt på vatten och något att beta. Nu kantade de utmärglade kadavren vägen till nomadernas bosättningar.

Jag pratade med många mammor. På sina armar bar de barn som i sin tur bar tydliga tecken på att torkan hade hållit i sig alldeles för länge.

Hur det känns att inte ha någon mat att ge sina barn, det vet jag inte. När jag försöker föreställa mig situationen märker jag hur kroppen ryser till och vill frigöra sig från tanken.

Jag minns hur en mamma berättade för mig att hon, trots att hon inte hade någon mat att tillaga, ändå tände elden. Hon ville inge barnen hopp om att det så småningom skulle bli något att stoppa i munnen, något att kväva den påträngande hungern med.

Jag tänker på henne och jag ser hennes barn framför mig när jag hör frukostslamret från köket. Nu kommer den första doftsignalen som utlovar nybryggt kaffe och jag vet att frallorna står på bordet en trappa ned.

Det gör något med kroppen att höra slammer av porslin. Det gör något med hoppet när elden tänds. Så lika och samtidigt så ohyggligt olika vi människor har det.

Den gången utmed Tanafloden fick jag vara med och dela ut säckar med majsmjöl och bönor och dunkar med matolja. Jag fick se hopp tändas hos mammor som nu skulle få laga till och portionera ut små muggar med nykokt välling till sina barn. Jag glömmer det aldrig.

Nu pågår en ny ohygglig svältkatastrof. Vi hör inte så mycket om den men kanske kan ljudet av våra klirrande koppar få oss att minnas – och hjälpa.

Monica Samuelsson, redaktör Erikshjälpens tidning

Gästbloggare

Då och då släpper vi in gästbloggare. Det kan vara någon av våra praktikanter ute i fält, vår styrelseordförande eller någon annan Erikshjälpen-vän.

Latest posts by Gästbloggare (see all)