När jag skulle åka ut på mitt andra utlandsuppdrag, till nuvarande Sydsudan, fick jag frågan ”Vad tror du att du kan bidra med där?” Jag var 30 år, hade en examen inom statskunskap och hade bott och arbetat i Kenya i knappt två år.

Ja, vad skulle jag egentligen kunna bidra med? Frågan var angelägen, den brände i mig långt efter att den ställts. Det fanns hos mig en iver att kunna just bidra, om än i det lilla, till positiva förändringar, men det fanns också frågor, funderingar och ett visst mått av tvivel.
Nio år senare och med tolv års erfarenhet av att ha jobbat i ”biståndsbranschen” reflekterar jag åter över frågan jag fick den där dagen när jag var mitt uppe i förberedelserna för att lämna Sverige. Den leder mig till den större frågeställningen: Behövs verkligen bistånd? Har inte studier och erfarenheter visat att biståndet inte lyckats skapa ekonomiska och sociala förbättringar?

Jag tror inte att man kan dra sådana generella slutsatser. Visst finns det exempel på biståndsprojekt som inte nått de mål som satts upp, som inte skapat hållbara och långsiktiga resultat. Men det finns också många exempel på det motsatta. Jag tror att en av nycklarna handlar om ”huret”; hur man går till väga för att genomföra ett projekt. Om man prioriterar människors deltagande, analys och initiativ, bygger vidare på de resurser som redan finns, låter processen bli lika viktig som resultatet, finns goda förutsättningar att nå sina uppsatta mål.

Jag tycker om ordet utvecklingssamarbete. För jag tror att det är just samarbetet som är kärnan; att vi tillsammans, från olika delar av världen, med olika förutsättningar, arbetar för en bättre och mer rättvis värld, där alla människors lika värde respekteras, där vi lär av varandras erfarenheter och perspektiv.
Det finns inga färdiga eller generella lösningar. Varje situation kräver sin analys, sina metoder och sina insatser. Och framför allt, för att skapa förändring måste den komma inifrån, där människor blir förkämpar i sin egen familj och by och i sitt eget samhälle för till exempel alla barns rätt till utbildning eller för att avskaffa kvinnlig könsstympning och tidiga äktenskap.

Så, hur blev det då, kunde jag bidra med något i Sydsudan? Jag tror det, men inte alls på det sätt jag hade förväntat mig. Utvecklingssamarbetet har många dimensioner och en av de finaste är det som händer i mötet med människor, när vi inser att vi trots de stora olikheterna i miljö, kultur och samhällsstruktur, är så lika. Att vi hör ihop i en globaliserad värld, att vi behöver varandra för att göra den bättre.

Eva Palmqvist

Eva Palmqvist

Bitr. Programchef Internationellt at Erikshjälpen
Västgöte som bott och arbetat fem år i Östafrika. Gillar sång, sovmorgnar och spontanitet. Går lätt vilse, men hittar därmed ibland nya vägar.
Eva Palmqvist

Latest posts by Eva Palmqvist (see all)