”Min man tillåter att jag arbetar”, säger hon med glittrande ögon och stolthet i rösten.

Vi är halvvägs in i jobbårets absoluta höjdpunkt, det årliga ”globala mötet” där vi samlar alla Erikshjälpens anställda från regionkontoren i Asien, Afrika och Östeuropa. En fantastisk vecka där det är lätt att slås av hur lika vi är, trots att vi kommer från vitt skilda delar av världen. Alla välutbildade akademiker som lätt och ledigt slänger oss med den senaste begreppsapparaten inom rättighetsbaserat utvecklingssamarbete. Påfallande många är också småbarnsföräldrar. Men där någonstans upphör likheterna.

Vår kollega med de glittrande ögonen har just delat sina personliga erfarenheter av jämställdhet i den egna familjen, som en introduktion till förmiddagens arbetspass om just jämställdhet. Efter att ha lyssnat till en av de svenska manliga kollegorna som berättat om pappaledighet och delat ansvar i hemmet är det gripande att höra en berättelse från en småbarnsmamma i en helt annan del av världen, där allt ansvar för hushållsarbete i praktiken vilar på henne.

Visst, möjligheten finns att ta hjälp av svärmor eller någon annan släkting, men det innebär samtidigt att en stor del av ansvaret för barnen övergår till en äldre generation som ofta har en annan syn på barnuppfostran. I värsta fall skulle det kunna sluta med att någon i släkten ser till att familjens dotter blir könsstympad mot mammas och pappas vilja. I valet mellan att helt eller delvis tappa inflytandet över de egna barnen eller att ensam bära ansvaret för allt som måste göras hemma har vår kollega valt det senare.

Medan vi ser en hängiven medarbetare som presterar på topp varje dag i ett krävande arbete för barns rättigheter, finns bakom kulisserna en verklighet av enorma uppoffringar och dagligt dubbelarbete för att få vardagen att gå ihop. Efter jobbresorna väntar högar av disk och tvätt. ”Men min man låter mig ju arbeta”, säger hon återigen med ett leende. Och vi förstår att detta är långt ifrån självklart i ett land där en kvinna som gör karriär och ofta reser i tjänsten inte sällan betraktas som en dålig mor och en usel hustru.

Bland många starka intryck under en intensiv vecka biter sig den här lilla episoden kvar efter dagens slut. Flera konkurrerar inombords. Beundran för de uppoffringar som våra kollegor ute i världen gör för att kunna arbeta med det de brinner för, trots omgivningens oförståelse eller i värsta fall fördömanden. Tacksamheten över att leva i Sverige där det är möjligt för både kvinnor och män att både ha familj och ett intressant arbetsliv – utan omänskliga uppoffringar. Och insikten om att Sverige – trots kvarvarande brister i jämställdheten – ändå är ett unikum i världen.

Vi behöver inte leta oss ens halvvägs till Asien eller Afrika för att inse att vi är enormt lyckligt lottade med våra långa betalda föräldraledigheter och den visserligen underutnyttjade men likväl världsunika möjligheten för pappor att vara hemma med sina barn. Det räcker att jämföra med Belgien för att inse att det är vi svenskar som är ifrån en annan planet.

På den andra planeten, där majoriteten av världens befolkning lever, väljs miljontals flickfoster systematiskt bort. Diskrimineringen har gått så långt att många flickor inte ens får födas, och detta sker inte enbart i Kina och Indien.

Det är lätt, och rätt, att förfasas. Samtidigt får vi se upp så att vi inte sopar de skillnader som kvarstår även hos oss i Sverige under mattan. 4,5 procent av oförklarat lönegap mellan kvinnor och män är 4,5 procent för mycket. Sjukskrivningar för utmattningssymptom bland kvinnliga akademiker ökar oroväckande. En anledning tros vara att svenska kvinnor i vår tid överlag tar det största ansvaret för det obetalda hushållsarbetet. Låt oss erkänna och bekämpa sprickorna även i den svenska – för omvärlden så exotiska – ”lattepappa-fasaden”, utan att för den skull ge upp det stora slaget om jämställdhet som just nu pågår i de länder som våra internationella kollegor kommer ifrån.

Ida Konaté Svensson

Ida Konaté Svensson

Programkoordinator Västafrika at Erikshjälpen
Arbetar som koordinator för Erikshjälpens program i Västafrika. Står med ena foten djupt rotad i den småländska myllan och den andra i Mali där hon har bott och arbetat i 3,5 år. Saknar bara längdskidorna när hon är i Afrika. Specialitet: Lära sig ovärderliga vardagsfraser på diverse afrikanska språk.
Ida Konaté Svensson

Latest posts by Ida Konaté Svensson (see all)