Det är en solig och blåsig dag på jobbet. Elden är tänd och på norra Hisingen springer en skolklass runt. Barnrättsäventyret har börjat. Barnkonventionen är i fokus. Efter lunch är det dags att göra en låt om det.

Tre tjejer sitter i en skogsbacke. De skrattar åt kompisarna som försöker ta sig runt en bana utan att släppa taget om ett rep. Fort ska det gå. Naturligtvis hoppar en över repet när de andra kryper under. Trassel. Och mer skratt. Tjejerna ger goda råd och kollar samtidigt in banan. Strax är det ju deras tur och då vill de naturligtvis klara av banan ännu snabbare. Men de trasslar in sig vid sista trädet och så var det med det. Tur att alla skrattar tillsammans.

Det blir en bra övergång till att diskutera ett dilemma. En påhittad mobbingsituation. Barnen har många förslag och tankar. Vi pratar om lösningar som de själva har varit med om. De har också erfarenhet av tillfällen där olika lösningar inte fungerat.

På egna initiativ berättar de vad de varit med om och är så kloka som säger ”jag nämner inga namn”.  Så kopplar vi ihop detta med vad barnkonventionen faktiskt säger om diskriminering, trygghet, fysiskt och psykiskt våld. Sedan är det dags för nästa bana. Inflytande, övergrepp, livet på sociala medier och andra teman där det är viktigt att veta vad som faktiskt en rättighet.

En intressant detalj är att eleverna är mycket väl medvetna om att en rättighet förutsätter att den gäller alla. Yttrandefrihet – ja, men inte om jag sårar någon annat i klassen. Och hur vet man när man handlar nya skor att det inte är barn som utnyttjats i produktionen. Tankarna är många.

Barns rättigheter ska naturligtvis respekteras av vuxna. Det behövs strukturer för att se till att det fungerar. Just nu förbereds att FN:s konvention om barnets rättigheter ska bli lag i Sverige. Dagens övning ger skolorna metoder för att arbeta med rättighetsfrågor. Men övningen är också ett sätt att ge just de här barnen chans att diskutera rättigheter på områden som angår dem själva.

Det är inte så lätt att veta vad som gäller. Barn lever med vuxna som fattar beslut. Föräldrar och lärare har ansvaret. De flesta vuxna ger barnen det de har rätt till och lär dem att själva ta beslut. Då räcker det kanske att de vuxna har koll på barnets rättigheter. Eller?

Men om ingen lyssnar – hur ska man då veta att man har rätt att bli lyssnad på? Om ett barn alltid diskrimineras eller alltid blir sedd ned på – hur ska det barnet då veta att det inte ska vara så? Och om kompisgänget gör saker som känns tveksamma så är det väl bäst att hänga på. Ingen annan har ju sagt att det inte ska vara så.

För mig är det viktigt att det enskilda barnet vet vilka rättigheter som gäller. Hur ska ett barn kunna säga till när något är fel om det inte fått veta vad som är rätt? Och barn ser andra barn och reagerar om de vet att något är fel.

Därför fortsätter vi att jobba för att barn ska veta mer om sina rättigheter, både i Sverige och i andra delar av världen.

Andreas Hallman

Andreas Hallman

Informatör Rafiki at Erikshjälpen
Jobbar med att ge barn i Sverige en chans att upptäcka andra barns verklighet. Skriver material som passar i kommunikationsprogrammet Rafiki. Har även en del andra uppdrag men allt går ut på att förstå och komma närmre andra människor. Utbildning är ett yrke och en hobby, aktiviteter med barn upptar även fritiden. Andreas hemliga last är julgranskulor.
Andreas Hallman

Latest posts by Andreas Hallman (see all)