”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” ur Doktor Glas, 1905 Hjalmar Söderberg

I mötet blir vi till.

Att bli sedd är människans djupaste behov. Det börjar redan i människans första minut på mammas mage, att söka moderns blick för att bli till som människa.

Sen bara fortsätter vårt sökande efter tillblivelse i den andre. Ibland till vilket pris som helst. Allt från att stå på scenen och antingen göra succé och bli hyllad till att ställa upp i dokusåpor och utlämna sig totalt i förnedring. Allt för att någon ska se mig och säga: Jag såg dig. Hellre för det vi gör än för den vi är.

I alla tider har det funnits ikoner. För att påminnas om att vi är sedda av Gud. En symbolisk närvaro. En påminnelse om det som är större än jag finns med mig och ser mig, det som ger helhet och perspektiv. Perspektiv på det som är utanför mig och mitt sätt att tolka tillvaron. Som ser mig i befintligt skick och älskar.

När min son var liten bar han ofta ut en stol och filtar i trädgården till mig och sa: mamma kom ut och sätt dig och bara titta på mig. Jag behöver det. Att du ser på mig hela tiden. Han kunde till och med uttrycka sitt behov. Jag skulle bara sitta still och titta på honom i trädgården när han stod på händer, kickade med bollen eller bara helt enkelt när han i den allt mörkare kvällen räddade världen med sitt lasersvärd.

Många var de timmar jag satt där och frös men oavvänt tittade på min lille vackre son som var och varannan sekund kontrollerade att mina ögon var fästa vid honom.

När vi var vid havet och badade och jag gick upp då han ville bada mer, hade vi en överenskommelse. Med jämna mellanrum skulle han titta inåt stranden där jag satt och våra ögon skulle mötas. Ofta vinkade han också och så kunde han bada vidare.

Han blev till i mötet med mig. Och jag blev till i mötet med honom.

Behovet att bli sedd och efterfrågad har i dag fått ett annat uttryck. Det är helt offentligt, öppet gränslöst och ibland pinsamt.

Vår tids ikon, vår mobiltelefon är alltid vaken. Har alltid en fråga på facebook: Vad tänker du på Agneta? Vad gör du Agneta? De som finns bakom dessa fenomen vet hur de ska fånga oss. Anspela på vårt djupaste behov.

Med selfiepinnar som en kan ha framför sig när en går, badar, festar, cyklar etcetera ser den oss dygnet runt. Vi finns till och någon ser oss hela tiden! Vi får snabb direktrespons på sekunden. Den ikonen är alltid laddningsbar.

Att spegla sig i sin mobil och dessutom ta en bild eller filma sig själv om och om igen från sin bästa vinkel, med den snyggaste posen och med full kontroll, gör att vi blir sedda av oss själva. Allt som inte bekräftar den bilden raderas.

Men vi blir inte alltid sedda av den sanna bilden där vi är älskade i befintligt skick, utan av de valda bilderna på oss själva som vi vill vara och som kräver övning för att dölja bristerna.

Vi bär vår ikon som den vore en livlina. Genom den lever och kommunicerar vi, ger oss nya vägar till kontakt. Den speglar oss och dokumenterar varje liten skiftning i humör och hårfärg.

Den ger oss de egna ögonen att bli sedd av. De valda bilderna. De som vi vill visa världen. Inget fel i det. Så gör vi hela tiden. Att kunna bekräfta sig själv på olika sätt är också viktigt och utvecklande.

Det jag tänker på är också vikten av att bli sedd av något utanför mig själv, det och Den som är större än jag och ser mig i befintligt skick, älskar mig för den jag djupast är.

Den kärleken och det perspektivet kanske går förlorat när bilden på ikonen bara är en tillrättalagd bild av mig själv. Speglar jag mig bara i den ryser snart min själ av tomrummet.

Det är i mötet med oss själva och andra som vi blir till. I mötet sker alltid en förändring.

”Titta på mig, mamma. Titta på mig hela tiden!”

Agneta Almqvist, projektledare Alla barn är viktiga

Gästbloggare

Då och då släpper vi in gästbloggare. Det kan vara någon av våra praktikanter ute i fält, vår styrelseordförande eller någon annan Erikshjälpen-vän.

Latest posts by Gästbloggare (see all)