De senaste månaderna har en hätsk debatt rasat i det västafrikanska landet Mali. Den kretsar kring ett mycket kontroversiellt avtal som den maliska regeringen slöt med EU i december 2016.

I avtalet förbinder sig Mali, som allra första land i Afrika, att medverka till att skicka tillbaka papperslösa immigranter från EU. Ett av de konkreta åtagandena från Malis sida är att placera maliska statstjänstemän i olika EU-länder för att de ska hjälpa till att identifiera immigranter från Mali och påskynda deras återvändande, eller deportering som det snarare kallas i den maliska debatten.

Kritiken har varit stenhård, inte minst från den stora maliska diasporan. Känslan är att Malis regering har förrått sitt eget folk och lagt sig platt för det mäktiga EU.

Malier har i alla tider rört sig över gränser, både inom Västafrika och långt utanför. Totalt lever i dag uppskattningsvis fyra miljoner malier i utlandet. Värdet av de pengar som de skickar till familj och släkt hemma i Mali överstiger med råge det samlade utvecklingsbiståndet till landet. Därför blev det politiskt sprängstoff när Mali träffade ett avtal om att aktivt medverka till att sända tillbaka malier som olagligt befinner sig i Europa. Det hela förvärrades av att den maliska regeringen genast trasslade in sig i dementier och diverse omskrivningar. Ansvariga ministrar försökte hävda att det bara handlade om ett gemensamt uttalande, inte om ett avtal.

Ledande opinionsbildare i Mali har fördömt regeringens agerande. Malis konsulat i Frankrike ockuperades under lång tid. Sociala medier har svämmat över av reaktioner.

Hur kan det då komma sig att just Mali blev först av alla afrikanska länder att sluta ett avtal om att medverka till återtagande av papperslösa migranter? Hur kan en redan ifrågasatt regering gå med på att aktivt bistå europeisk gränspolis att kasta ut sina egna medborgare från Europa? Det kan knappast ha kommit som en överraskning att protesterna på hemmaplan skulle bli högljudda.

En del av svaret är att avtalet med Mali ingår i en större plan som EU sjösatte efter ett toppmöte i Valetta på Malta i november 2015 – precis när flyktingströmmarna var som störst in i Europa. Mötet utmynnade i en handlingsplan kring migration. Planen omfattar stärkt gränsbevakning och återvändande men också samarbete kring grundorsakerna till migration, hur de positiva effekterna av migrationen kan förstärkas samt fler lagliga vägar till Europa för afrikanska migranter och flyktingar. Tyvärr har fokus hittills mest hamnat på att genomföra de delar av handlingsplanen som handlar om gränsbevakning och återvändande, inte på att stärka migranters rättigheter. Detta har tidigare påpekats av den expertgrupp kring migration i vilken Erikshjälpen ingår*.

Djupast ligger nog svaret på varför Malis regering blev först ut med att sluta ett ”deportations-avtal” med EU i det faktum att Malis regering är så hårt trängd att vilka ädla principer och övertygelser som helst går att förhandla bort, i alla fall av en mäktig förhandlingspart som EU. Den komplicerade säkerhetssituationen i norra delen av landet bromsar den ekonomiska utvecklingen och Mali är i desperat behov av stöd utifrån.

I avtalet mellan Mali och EU ingår flera initiativ som var för sig verkar vettiga. Bland annat ska EU finansiera projekt för att stärka ungas möjligheter till inkomster i hemlandet. Men det finns också ett starkt fokus på återtagande av papperslösa och på stärkt malisk gränsbevakning för att förhindra att ännu fler malier tar ökenvägen vidare mot Europa.

Precis som debattörer från Mali har påpekat är det stora problemet att EU och andra givare i ökad utsträckning villkorar utvecklingsbistånd till åtgärder för att stoppa migrationsströmmarna mot Europa. Förutom känslan av att ha blivit förrådda av sin egen regering finns hos många malier en plågsam insikt om att de ansvariga i Malis regering har valt att blunda för den egna hemmaopinionen – och kanske även för sina egna övertygelser – i utbyte mot välbehövlig finansiering från EU. De mer konspiratoriskt lagda tror även att stormakternas ekonomiska och geopolitiska intressen i norra Mali har funnits med på den dolda agendan.

Det är för att förhindra att detta händer i fler länder som Erikshjälpen fortsätter sitt engagemang i bland annat CONCORD:s** expertgrupp för migration. Arbetet syftar till att värna migranters och flyktingars rättigheter. Exemplet från Mali visar att det också handlar om att stå upp för en världsordning där folkvalda i afrikanska länder inte tvingas gå med på krav som urholkar förtroendet för dem på hemmaplan. Kontroversiella internationella avtal som det mellan Mali och EU bidrar till att undergräva legitimiteten hos ledare i unga, sköra demokratier på den afrikanska kontinenten. I förlängningen banar det väg för ökade interna spänningar och i värsta fall statskupper, som i sin tur slår undan många av de resultat som Erikshjälpen och andra organisationer arbetar för. Det vill vi inte se mer av varken i Mali eller någon annanstans. Skärpning EU!

 * Läs det gemensamma uttalandet här: https://www.mynewsdesk.com/se/concord-sverige/pressreleases/dags-att-aendra-riktning-paa-eu-s-flyktingpolitik-1793646
** http://www.concord.se/om-oss/

Ida Svensson

Ida Svensson

Programkoordinator Västafrika at Erikshjälpen
Arbetar som koordinator för Erikshjälpens program i Västafrika. Står med ena foten djupt rotad i den småländska myllan och den andra i Mali där hon har bott och arbetat i 3,5 år. Saknar bara längdskidorna när hon är i Afrika. Specialitet: Lära sig ovärderliga vardagsfraser på diverse afrikanska språk.
Ida Svensson